Hjärtat blöder

Luften gick lite ur mig i fredag precis som hos många andra efter det fasansfulla som hände här i Stockholm i fredags. Har känt mig oerhört ledsen, arg och bestört. 

Jag och August hade precis kommit till svärföräldrarna när min pappa ringde och berättade att det skett ett terrordåd i Sthlm. Va??? Vi slog snabbt på tvn och lamslogs av allt det hemska. Ringde snabbt Andreas som skulle in till stan. Han hade som tur var inte hunnit i väg än. Började tänka på att jag känner så många här uppe nu, blev kall i hjärtat, måtte ingen av dom befunnit sig på Drottninggatan. Smsade de närmsta min bonusbror, svägerska, min lillebror (som skulle på kryssning) och Jeanette. Skrev ut ett meddelande på Facebook om att vi mådde bra och var hemma samt undrade om alla var okej. Fick snabbt kommentarer och gillamarkeringar från de jag undrade över, alla verkade vara okej. Snabbt fylldes även Facebooks egna katastrofmarkering på med vänner som markerade sig som säkra. Overkligt att den där katastrofmarkeringen behövdesmanvändas. Var extra orolig för Jeanette då jag vet att hon ofta promenerar i stan, mycket riktigt hon hade varit vid Åhléns med lilla Josephine bara en timme tidigare. Fick sedan reda på att min vän Ninnis man och barn befann sig på Sergels torg när attacken skedde. Tack och lov att de alla klarade sig. 

Samtidigt tänker jag på alla de som inte klarade sig på dom som skadades och dog. På 11-åringen som dog och som får mitt hjärta att brista. På alla anhöriga. På alla som fick se så otäcka scener utspela sig att det aldrig går att glömma. 

Jag kommer i håg hur påverkad jag var efter dådet i Nice. Hur läskigt det var med den där lastbilen och hur otäckt nära det kändes eftersom vi varit i Nice flertalet gånger och då promenerat på promenade de anglais. Och nu Drottninggatan. Drottninggatan och city som vi promenerat i genom i stort sett nästan varje vecka under föräldrarledigheten. Det kan inte komma närmare. Ninni och jag promenerade exakt där bara två veckor tidigare exakt samma tid. Kan inte sluta tänka på vad som hänt om den där lastbilen kommit farandes redan då. Hur många gånger har vi inte stått vid Åhléns och väntat på någon liksom. 

I allt det mörka kan man ändå inte låta bli att bli bländad av ljuset. Vilken kärlek Stockholm och Sverige visat. Vilken sammanhållning och vilket mod. Vår underbara blå-ljuspersonal skulle inte ha kunnat gjort ett bättre jobb, vilka hjältar!

Vi får inte låta hatet förblinda oss. Kärleken är mycket starkare än hatet det visade Stockholm i helgen. ❤

Det är svårt att inte vara rädd nu, jag har varit orolig för terrordåd ända sedan Nice. Varje gång jag är i stan slår tanken mig, tänk om ngt händer. Tänk om det kommer en lastbil. Senast i torsdags satt jag på tunnelbanan hem från jobbet och tänkte "tänk om någon slänger in en bomb i vagnen nu precis som i Ryssland". Jag är aldrig helt avslappnad inne i stan särkilt inte när August är med. Det har bara varit en tidsfråga innan ngt hände. Men man kan samtidigt inte begränsa sig inte ens nu. Då vinner terrorn. Jag kommer dock blir ännu mer vaksam. Det känns även som jag inte vill ta med August in till stora folksamlingar på ett bra tag.  

Kärlek till er alla. Ta hand om er. ❤ 



Sms från jobbet en timme efter dådet. Jag behövde dock aldrig åka in.
1 Sandra:

skriven

Verkligen hur hemskt som helst, och fastän man visste att det skulle kunna hända någonting sådant i Sverige så var man ändå inte riktigt beredd..
Svenska folket har verkligen visat medmänsklighet och solidaritet efter dådet och det värmer verkligen i hjärtat, det finns så mycket bra människor kvar ute i världen :)

Vilken tur att ni inte var där, och inte någon utav era nära och kära heller.

Svar: Ja ljuset i mörkret har ju ändå varit svenska folkets solidaritet och kärlek. Rörande! Ja tack och lov att vi inte var där eller någon vi kände. ❤
Cassandra

Kommentera här: