Första tiden med bebis

Inspirerad av Johanna som för övrigt har en grymt bra blogg ska jag nu skriva ett inlägg om första tiden efter förlossningen och första tiden med bebis. Mest för att det ofta beskrivs som en rosaskimrande bubbla. Att det ska vara bästa tiden i livet och att du ska älska bebisen mest i världen från första stund. Många känner inte så men allt för ofta nämns det inget om det när man går där höggravid pch längtar. Jag har väl lite vagt nämnt här i bloggen att jag inte mådde så bra i början. Tuff förlossning och en jobbig första vecka där vi hamnade på neo. Här är min berättelse om vår första tid med August.

Efter att jag kämpat aktivt i 16,5 h med att föda fram vår son var jag minst sagt helt slut när han väl kom upp på min mage (kort navelsträng så han kom bara upp till typ naveln). Kände mest en lättnad över att det var över, kände mig lite tom och bara låt mig nu få sova i hundra år, tack! Så trött och tagen. Efter sen avnavling kom han ända upp på bröstet. Kände att han var varm och gosig. Tittade på han lite förundrat. Men kände mig mest bara trött. Tyckte det var skönt när Andreas tog han mot sitt bröst i stället. Så här i efterhand kan jag känna mig lite sorgsen över att jag inte kände mer när han kom. Hade föreställt mig lite tårar, framförallt av att se honom tillsammans med Andreas. Men jag orkade varken tänka eller känna då.

Vi fick vårt familjerum och födelsebrickan. Åt lite men orkade knappt ens det. Vi låg sen och tittade på vår lilla son. Kände en stark beskyddarinstinkt men ingen direkt kärlek. Förundrades över att han fått plats i min mage. Beundrade han verkligen, han var ju så himla söt och så mycket hår! Det var mysigt på BB första dygnet. Vi låg och tittade på han, pratade, tog kort och vilade. Jag hade dock svårt att sova pga av allt adrenalinpåslag. Dessutom ville August inte ligga i babynestet utan helst på eller intill mig (såklart) men det gjorde så att jag knappt vågade röra på mig eller somna. Andra dygnet började lillen bli hungrig och vi försökte komma i gång med amningen. Han tuttade och tuttade för att få i gång det. Kom en del råmjölk. Han hade en fin sugteknik. Jag kände att det var svårt med amningen. Fick lite ångest varje gång det var dags och det var det minst en gång i timmen. Han började även skrika detta dygnet för att han var hungrig. Tog en hel del hjälp från personalen som sa att vi gjorde rätt. Natten kom och jag sov i princip ingenting trots att Andreas tog han en bra stund. Men sen var det tutta, tutta, tutta igen. Minns att jag tänkte, "att gode tid är det så här det är, är det så här trött jag ska vara from nu". Kände mig nere. Dag 3 skulle vi åka hem. August hade tuttat så mycket att han hade flagnat runt munnen. De gav oss klartecken för att åka hem. Andreas var glad och upprymd och jag var livrädd. Kände att hur tusan ska vi klara oss hem utan att han skriker. Kände mig som ett darrande asplöv, ont överallt, ledsen och skör. Mina svärföräldrarna hämtade oss och resan hem gick bra. Vi åt pizza hemma men jag ville helst att alla skulle vara knäpptysta så att han inte vakande. Han vaknade efter en stund, försökte amma. Han var lugn fem min sen skrik igen. In till sängen och amma igen. Gaah ska det vara så här!!?? Svärföräldrarna åkte hem, kvällen kom och med den ångest. För vad vet jag inte riktigt. Bodde in oss i sovrummet. Åt till och med där inne. Tassade på tå för att inte väcka han. Hemmet kändes främmande. Stort och kallt liksom. Bebis vaknade igen, in och amma. Stressduschade trots att Andreas var där. Första natten hemma kom. Vi sov någorlunda men August tuttade hela natten. På morgonen skulle vi in till amningsmottagningen för att väga och se hur maten gick. Jag ville bara gråta. Oro över bilfärden. Kommer han skrika?

Väl där möttes vi av en urgullig barnmorska men jag bröt i hop så fort hon öppnade munnen typ. Hon tröstade mig med att det är så här det är dag 3-6, baby blues och hormoner överallt. Jag snyftade att det var så jobbigt. Att han första dygnet hade kunnat vara lika mycket hos Andreas som hos mig, men nu var det bara jag som gällde. Han ville ligga vid bröstet heela tiden. Jag hade inte sovit på en vecka och var så trött (hade haft värkar två nätter innan han kom också). Vi vägde honom och jo lillplutt hade gått ner 700 g i vikt. Min mjölk var inte i gång. Inte så konstigt då jag hade sömnbrist och ångest. Läkaren kom och skrev in oss på neo. Han koppmatades lite. Jag grät och kände mig värdelös som mamma. Urgullig personal som tröstade. Vi försökte få i gång amningen men när natten skulle komma bröt jag i hop igen. Sa till sjuksköterskan att jag inte ville amma, att jag inte orkade. Hon tyckte inte vi skulle ta dom besluten nu i det skicket jag var i och på dag 4 dessutom med alla hormoner. De satte sond på August och bestämde att Andreas skulle sondmata under natten och jag få sova. Vi gjorde så tre nätter och jag kom äntligen i fatt med sömnen!! Andreas sov på dagen. Vi låg på neo i fem dagar och med hjälp av dessa fantastisk änglar blev vi tryggare. Vi bestämde att vi ville delamma och de hjälpte oss med både amning och flaska. Jag började känna mig lite gladare. Var mycket hud mot hud med August och vi alla tre fick knyta an i lugn och ro. Jag fick även en psykologkontakt för att bearbeta förlossningen med mera. Guld värt!!

När vi åkte hem efter fem dagar på neo kändes det mycket bättre! Jag vågade mig ut till soffan och vågade liksom vara lite mer mig själv hemma nu. August var äntligen mätt och kunde sova längre stunder, flera timmar i bland. Vi fick vila och pyssla hemma. Mysa. Jag hade dock fortfarande ångest på kvällarna. Grät i duschen, vet inte riktigt varför men mycket pga av förlossningen och att jag var lite rädd för nya livet som mamma.

I ca tre veckor höll sig min baby blues sen blev det sakta bättre. Runt tre - fyra veckor fick August ont i magen. Två svettiga föräldrar som försöker tyda en missnöjd bebis. Har han ont, hungrig igen? När han sov var det såå skönt. På dagarna var jag själv med han och det fick hyffsat bra. Men visst kände det lite som livet var över.
Där man satt fastklistrad i soffan.

Samtidigt började en kärlek växa fram. Under hela tiden hade vi ju tyckt att han var så fantastiskt perfekt, vår vackra son. Vi kunde bara sitta och beundra han vissa stunder. När han sov på oss infann sig en härlig ro och en enorm värme för det lilla livet.

Nätterna blev med tiden bättre och bättre och han har redan från början sovit väldigt bra med ca två uppvak per natt. Vi fick sova en hel del och i och med sömnen blev även allt annat lättare. När August var fyra veckor började jag våga mig ut och träffa folk, gå på stan och hade besök. Då kändes livet roligare igen.

Jag var så lycklig när han blev en månad. För det kändes som att vi då passerat den jobbigaste biten. Samtidigt längtade jag tills han skulle bli tre månade för då hade jag hört att allt skulle bli lättare. August hade inte kolik men han har haft ont i magen och en del strul med maten som varit jobbigt. Skrikperiod på kvällarna mellan 18-21 mellan 1-2 månader.

Runt 6-8 veckor började jag må riktigt bra! Kärleken växte till denna lilla fantastisk människa som var min son!! Jag började känna mig som vanligt igen och det kändes som livet återvänt. Sen dess har det bara blivit bättre och bättre. Vi har lärt känna varandra och blivit en liten familj. Jag älskar honom nu så innerligt mycket och skulle gå under om han inte fanns. Jag trivs med vårat liv och allt känns helt rätt. Jag längtar efter att så se honom växa upp och njuter nu verkligen av honom. Älskade unge! Men för mig tog det som sagt några veckor att känna så. Det kom undan för undan och kärlek har sakta växt fram. Inget fel med det och förmodligen väldigt vanligt. Mer vanligt än många nyblivna mammor tror.

Såhär i efterhand kändes faktiskt första tiden tuffare än förlossningen. Hehe. ;)

Nu ska jag gå och njuta av mitt barn, för han är faktiskt världens bästa. Min äskade son.

Nyfödd <3
 

Ett år sedan plusset

I dag är det ett år sedan vi plussade med vår älskade lilla August. Så här kommer vår plushistoria.

Min mens var två dagar sen men ändå hade jag haft molvärk i typ en vecka. Jag misstänkte att jag var gravid då jag med natural cykels såg att vi hade prickat in ägglossningen. Det var första försöket för oss då vi precis samband med ägglossningen sagt något i stil med "nu struntar vi i skydd blir det så blir det". Vi hade gift oss en månad innan.

Hur eller hur denna morgon skulle vi ut till Djurgården med vänner. Eftersom jag började ana att jag var gravid hade vi bestämt oss för att testa dagen efter på BIM + 3. Men när jag skulle klä på mig märkte jag att brösten faktiskt växt! Jag påpekade det för Andreas som skrattade lite. Konstaterade iaf att jag var ganska säker på att jag var gravid nu och att jag nog inte skulle dricka något vin.

Vi träffade våra vänner och jag kände mig lite yr och lättpåverkad i blodsockret. Var sugen på lakritsglass som jag annars inte gillar. Blev mer och mer säker berättade för våra vänner och jag och Jeanette sprang in och köpte gravtest. Avstod allt vin.

På kvällen kunde jag ju inte hålla mig till nästa dag så jag gick in på toan och testade. Mycket riktigt där stod det "Gravid 2-3 veckor". Blev så himlans glad sprang in till Andreas och hoppade av lycka. Han blev också glad men var ganska restriktiv ända fram till kub-testet. Han var mer rädd för missfall än vad jag var. Jag hade en känsla redan från början av att detta skulle gå vägen. Ringde sedan min mamma och berättade nyheten. Hon skrek rakt ut och blev jätte glad. Skulle träffa min bästa kompis dagen efter som smsade och frågade om hon skulle köpa vin så då ringde jag henne också och berättade. Hihi jag har lite svårt att hålla saker och ring hemligt eller vänta in rätt tillfällen för att berätta saker.

Sen följde en graviditet med illamående, dålig aptiten och all som hör till. Även den djävulska foglossningen som kom redan i vecka 11. Men visst var det spännande och underbart att vara gravid också!

Jag hade bf 9 april men August kom till oss den 14 april efter en utdragen förlossning som slutade med sugklocka. Men det var det värt! <3 Älskade August!

Nyfödd på BB Sophia. Någon timme gammal. Tänk att det var just DU som låg där i magen. Älskade lilla barn.
August i går. Växer så det knakar. Lilla solstrålen.

Godmorgon!


Morgonpigg kille. 

Godmorgon! Mår ni bra? Jag är lite trött men började piggna till nu efter två koppar kaffe. August har sovit bra i natt men vaknade vid 7 och natten innan sov han sämre. Men men vi somnade iaf om halv nio till halv tio så blev en sen frukost i dag. I morgon ska Andreas ta August så jag får sova ut. Så underbart att vara två hela tiden just nu!

Annars märks det att han närmar sig 3 månader han blir mer och mer nöjd och magen är mycket bättre. Lätt att underhålla nu och är en riktigt glad liten kille. Himla mysig tid nu. 

I går var vi som sagt på Ikea. Gick toppen tack vare bärselen. August sov stora delar av tiden i den. 

I dag ska vi kolla in bakluckeloppisen här nere vid centrum. Ska spana på barnkläder och kanske leksaker. Efter det hänger vi nog i svärisarnas trädgård, börjar bli soligt här nu. Vad gör ni i dag?